Vår västerländska teater har sitt ursprung i antikens Grekland och de Dionysosfester som anordnades årligen till gudens ära. En kör och en dramatiker (försångare) sjöng växelvis varpå försångarens sång övergick i tal och gestaltning av en person. Med tiden introducerades även en motspelare, så kallad antagonist. Antik teater var endast till för män, både på scenen (oavsett roll) och i publiken.
Romersk teater utvecklades i samband med att Romarriket växte. Romarna tog i praktiken helt enkelt över grekernas kultur och gudar. Men i stället för att lägga vikt vid det religiösa blev nu teatern mer lättsinnig och politisk, skådespelen syftade till att locka väljare. Det skrevs komedier och gladiatorspel är ett exempel på tidens anda.
På medeltidens teater fick åskådarna uppleva romantiska skådespel, exempelvis de arturiska legenderna, vilka handlade om Kung Artur och de legender som återges i hans äventyrsberättelser. Under tidsperioden skildrades också olika episoder från Bibelns nya och gamla testamente, så kallade mysterieskådespel. Dessa skådespel syntes ofta vid offentliga platser och framfördes av amatörer. Pjäser framfördes till en början på latin, men sedermera även på andra språk.
Den dramatik som skrevs i England och framfördes från reformationen till år 1642, då teatrar stängdes ned, kallas för Elisabetansk teater. Flera av dessa engelska verk har fått stort inflytande på vår västerländska dramatik. Teatern benämns även tidigmodern engelsk teater och engelsk renässansteater. Hit hör bland andra dramatiker som William Shakespear, Christopher Marlowe och Ben Jonson.