Othello av William Shakespeare och lite allmän teaterhistorik

Othello
Lars Dejert i rollen som Othello i Fred Hjelms(1937-2015) uppsättning på Klarateatern 1993.
Bilden togs utomhus i kustbandet en försommardag efter premiären.
Som moren Othello är Lars sminkad med Genheden*s pulversmink, med lite gloss, samt har en
peruk som permanentats på tändstickor för att få tunna rastafariliknande lockar.
mask: Eva Lindgren, foto Eva Lindgren

Teater, ibland drama eller skådespel, är en typ av scenkonst, som syftar till att agera, berätta, framställa eller förevisa historier, idéer eller känslor inför en publik. Detta sker vanligtvis genom dialog, det vill säga tal och gester mellan olika rollfigurer, spelade, eller agerade av skådespelare. Dessa måste kunna uttrycka alternativa personligheter, åldrar, röster, kön, och kroppshållningar. Skådespeleriet i en teaterföreställning samverkar med ett antal andra visuella element, såsom scenografi, ljussättning, kostymering och smink. Ofta används ljud, specialeffekter och rekvisita för att förhöja verklighetsintrycket.

Klarascenen fanns under ett antal år en elisabetansk scen* uppbyggd. Där spelades pjäser från den perioden i engelsk teater: Så tuktas en argbigga, Romeo och Julia, Jacques och hans husbonde, Förbytta, Rosornas krig, Som ni vill ha det.
Sanning och konsekvens spelades också i det scenrummet men var en modern engelsk pjäs. Projektet leddes til en början av Göran O Ericsson som också nyöversatte flera av Shakespeares pjäser till svenska.

Lars Hanson som Jago i Othello av William Shakespeare 1924

Lars Hanson som Jago i Othello av William Shakespeare 1924

Othello räknas till klassikerna som spelas då och då på svenska scener. Trots att pjäsen heter Othello är Jago pjäsens egentliga huvudroll.  Det är Jago som driver handlingen framåt med sina intriger och ränker. Jago blir ett slags spelledare och styr spelet från kulisserna. Pjäsen slutar i ett blodbad som så många av Shakespeares dramer. Iscensättandet av stor dramatik meddelst drastiska berättelser känns också igen från de tidiga folksagorna exempelvis historierna om BabaJaga med sitt hus på kycklingben. Ett sätt att behålla publikens intresse är att låta blodet drypa. Att se olika uppsättningar av samma pjäs kan vara intressant eftersom med varje ny uppsättning följer en ny tolkning av pjäsen. Det som är blodigt i en uppsättning kanske är helt oblodigt i en annan. Till klassikerna som sätts upp gång på gång kan också räknas Shakespeares övriga pjäser, Strindbergs dramer, Tjechovs, Ibsens, Lorcas, Brechts m.fl

Nedskrivna teaterstycken kallas för pjäser. Det finns även former av improviserad teater i varierande utsträckning. En person som skriver pjäser kallas för dramatiker.

Teaterstycken spelas vanligen på en scen, som är en avgränsad plats väl synlig för publiken. Fram till 1500-talet var arenaliknande scener vanligast, men senare blev tittskåpsteatern den vanligaste. Idag har de flesta teaterscener möjlighet att integrera publiken. La Mama gruppen arbetade på 1970-talet med att placera skådespelare bland publiken och utsätta publiken för provokationer.

Teaterstycken försöker traditionellt skapa en illusion eller känsla av verklighet för publiken, härav ordet föreställning. Publiken bildar då undermedvetna undantag från verklighetsuppfattningen, och accepterar till exempel att skådespelare talar högre än normalt, att de är sminkade, och att scenerier gör snabba förändringar i tid och rum. Detta gäller även den fjärde väggen, alltså den vägg som ”saknas” i teaterrummets verklighet och som publiken kan ”se igenom”. Bertolt Brecht, 1898-1956, förnyade teaterkonsten under 1900-talet. Brechts distanserade teater, där skådespelaren kunde kliva ur sin roll och kommentera sig själv och skeendet, skilde sig från naturalismen eller realismen som ville försätta publiken i ett känslotillstånd så att den drogs med i händelseutvecklingen på scenen. Den goda människan i Sezuan, Den kaukasiska kritcirkeln, Moder Courage, Turandot, Tolvskillingsoperan är exempel på några av Brechts episka verk. Han samarbetade bland andra med musikern Kurt Weill, skådespelaren Lotte Lenya m.fl

 

Konung-Oidipus-25_10-1951

Lars Hanson som Kung Oidipus

Antik teater
Den västerländska teatern har utvecklats ur de årliga Dionysosfesterna i antikens Grekland. Varje år ordnade man en fest till guden Dionysos’ ära och som en av traditionerna byggde man då en arena för körsång. Kören bestod av dels kör, dels en försångare som sjöng en växelsång med kören. Snart började försångaren att tala istället vilket så småningom utvecklades till att försångaren skulle föreställa en person (dramats protagonist). Kören fungerade som ett språkrör åt den aktuelle dramatikern. Senare började även en motspelare agera, en så kallad antagonist. I det antika Grekland ordnade man årliga teaterfestivaler där tre antika dramatiker fick tävla med fyra pjäser var, tre tragedier och ett lustspel. På den tiden var teater, som så mycket annat, ett nöje förbehållet för Greklands medborgare (fria män) och det var bara män på scenen, även i kvinnorollerna. Man använde även masker som förstärkte rösten genom en tratt vid maskens munöppning.

kothurerBuskin_(PSF)

kothurer

Skådespelarna bar också kothurer’ som var en typ av halvmeterhöga skor, även stora mantlar och huvudbonader (onkos) bars för att skådespelarna skulle synas bra. De stora dramatikerna under antikens Grekland var: Aiskylos som skrev Orestien (sången om Orestes), Sofokles med Elektra och Kung Oidipus samt Euripides som skrev en egen tappning av Elektra och sedan den berömda Medea.

Medea, 1934

Medea, 1934

Romarnas teater

När Romarriket växte sig större tog romarna praktiskt taget över grekernas gudar och kultur. De kom dock att använda teatern i mer politiskt syfte, för att vinna väljare snarare än för religiösa syften. Deras teaterspel var mer lättsinniga. Gladiatorspelen är ett exempel på detta. Seneca skrev Fedra, baserat på Euripides medan Plautus skrev komedier baserade på Menander.

Medeltidens teater

Under medeltiden iscensatte man de arturiska legenderna(om kung Arthur), samt andra romantiska teman. Mysteriespel skildrade episoder ur gamla eller Nya testamentet.

Commedia dell’arte

Commedia dell´Arte av Antoine Watteau

Commedia dell´Arte av Antoine Watteau

En särskild form av teater, som utvecklades under senmedeltiden var Commedia dell’arte där rollfigurerna blivit stereotyper, från Harlekin till Columbine och Pajazzo/Pagliacco. Commedia dell’arte spelades av kringresande teatersällskap, snarare baserade på improvisation kring en grundidé som återanvändes med olika variationer. Commedian återspeglas även i dagens teater.

Elisabetansk teater

Elisabetansk teater syftar på den engelska dramatik som skrevs och framfördes mellan reformationen och nedstängningen av teatrarna 1642. Den kan även kallas tidigmodern engelsk teater eller engelsk renässansteater. Till den elisabetanska teatern räknas bland annat William Shakespeares verk Hamlet, En midsommarnattsdröm och Rikard III, Christopher Marlowes; Den tragiska historien om Doktor Faustus och Ben Jonsons verk Volpone.

Pekingoperan

Under 1800-talet smälte olika kinesiska teaterformer samman. 1790, då ensembler från Anhuiprovinsen uppträdde i Peking anses vara starten för pekingoperan.  Den dittills dominerande operaformen kunqu konkurrerades ut av Pekingoperan och konstformen spred sig över större delen av Kina. Fram till 1911 spelades samtliga roller av män. Därefter tilläts även kvinnor spela roller inom genren. Alla större kinesiska städer håller sig med egna ensembler för pekingopera. Under kulturrevolutionen lanserades en ny revolutionär pekingopera med en handling som skildrade klasskampen. På 1990-talet återtog den traditionella pekingoperan sin framskjutna position i kulturlivet. Kännetecknande för jingju är ett hårt stiliserat uttryck där gestik, pantomim, sång och recitativ blandas. Handlingen bygger ofta på kinesiska myter, legender och historiska episoder. Det finns en fast uppsättning rolltyper. Till dessa hör Sheng, männen, dan, kvinnorna, chou, clownerna, och jing, de målade ansiktena.

Överdådiga scenkostymer och starkt teatersmink bidrar till det visuella uttrycket. Dräktfärgerna uttrycker bland annat rollfigurernas rang. Endast kejsare är iförda gula dräkter medan högre ämbetsmän kläs i rött. Svarta kostymer reserveras för porträtterade skurkar och minuspersoner. Rollfigurernas egenskaper kommer även till uttryck genom gester, peruker och skägg. Att knappt någon rekvisita förekommer, laddar de få exponerade föremålen med symbolik. En båt representeras av en åra, en häst av en piska. Svarta fanor betyder hårda vindar och blå tygsjok symboliserar vatten. Se galleriet i avsnittet mask>>

Teatern som byggnad

Grekisk amfiteater

Grekisk amfiteater

Lokalerna där en pjäs utspelades i antikens Grekland kallades Amfiteater och var optimalt formad för att kunna leverera ett starkt ljud från scenen ända ut till de som satt långt ifrån.
För att publiken längre bak ska kunna se används gradänger.

Gradänger

Gradänger kallas rader av stolar som anpassats i höjd för att en publik ska kunna se en föreställning på en biograf eller en teater utan att skymmas av framförvarande publiks huvud eller hattprydnad

De gamla grekiska teatrarna var så kallade amfiteatrar och låg utomhus. Själva scenen eller orkestran som det hette på den tiden var en cirkel i mitten där kören och protagonisten stod. Runt om orkestran var sittplatserna som gick upp som en halv tratt från orkestran sett, läktaren kallades teatron. Det fanns oftast ett hus bakom orkestran som hade namnet skene och var en plats för ombyte och andra förberedelser. Man hade också en plats som kallades proscenium och var just belägen framför scenen. Prosceniet var en plats för scenografi, dekor, etc.

The Globe

The Globe, Shakespeare egen scen är ett exempel på Elisabetansk teater

Den Elizabetanska teatern var också utformad så att publiken fick maximal närhet till scenen. Här byggde man på höjden och skapade flera våningar med få gradänger i varje våning.

 

*Genheden, Gunnar, kemist och sminktillverkare som tillverkade smink för film och teater, från 60 talet fram till 2000 talet. Hans smink tillverkas nu efter recept på patent.

Comments are closed.